Tränaransvar
Det är vanligt inom svensk trav med tränare som inte får betalt, hästägare som efter flytt av häst upptäcker hästen var skadad, hästägare som leasat ut en häst istället för att sälja för att garanteras att hästen inte kan hamna hos någon ny person utan ägarens medgivande men som upptäcker hästen ändå flyttats vidare.
Vi får ofta läsa känslosamma berättelser där någons hjärta smärtar för den upplever att en häst farit illa och vill veta vad den har för möjligheter att ställa den tidigare vårdinnehavaren till svars. Det här är en otroligt knivig fråga som måste skilja på två saker: att en häst skadas eller blir sjuk är tyvärr mer regel än undantag.
En häst kan insjukna om den så skulle stå under daglig vård av en veterinär. För att anklaga en vårdinnehavare för att ha orsakat skadan eller ha agerat försumligt är alltså något helt annat än ett blödande hjärta över det faktum att hästen har ont.
När en häst byter tränare veterinärundersöks den ofta grundligt. Bara där innebär det att hästen ofta genomgår en större kontroll än vad den gjort tidigare. Det finns i princip inte en enda häst som tränats så tufft att den ska kunna vara en travhäst som det inte går att hitta en krämpa på. Det kan kännas fruktansvärt hemskt att få höra att ens häst är tvågradigt halt på båda frambenen. Men man måste dra en tydlig gräns var man kan anklaga den tidigare tränaren för det.
Travsportens hästägar-kunder skiljer sig från många delar av ridsportens kunder då många hopphästägare även håller på med hästar själva och har viss grundläggande kunskap i vilka skador och fel på en häst som kan uppstå och vad som går att anklaga vårdinnehavaren för och inte.
Aptit, hull, päls, rörelsemönster och beteende vid körning och ridning är typiska saker som vid avvikelse indikerar att något inte står rätt till. Travsporten har dock faktiskt ett väldigt bra hjälpmedel till: tävlingarna.
Om en häst presterar på ett bra sätt jämfört med hur den presterat tidigare, inte har någon rörelsestörning jämfört med tidigare och inte heller förändrats i hull eller päls är det helt enkelt inte riktigt rimligt att hålla en tränare ansvarig för att ha brustit i djurskyddet om hästen sedermera visar sig ha en harhas, en hälta i en led som släcks med en Cortisonbehandling eller en inflammerad tand.
Man kan givetvis tycka det känns hemskt att hästen har ont i en has eller en tand. Men därifrån till att hålla tränaren ansvarig för det, och kanske till och med att detta skulle ha pågått länge, är något helt annat.
Här behöver såväl ST som bas-organisationerna bli bättre på att hjälpa travsportens kunder med information om hästen som djur och de påfrestningar den utsätts för som travhäst. Dock vidhåller vi bestämt att det även finns en gräns för vad en tränare faktiskt borde förstå.
En ledinflammation kan inte en tränare lastas för. Dock borde den upptäcka den i tid för att den inte ska bli kronisk. En vargtand kan poppa upp när som helst och är inget som en tränare upptäcker vid daglig skötsel. Dock bör en tränare reagera om en häst faller ur totalt i hullet och borde då förstå att den bör kolla tänderna.
Att en häst skadar sig i hagen, i boxen eller under träning kan ske och det ska mycket till för att tränaren ska hållas ansvarig för en skada i sig. Dock borde tränaren förstå att söka tillräckliga hjälp och råd av veterinär och följa dennes ordination för att komplikationer inte ska uppstå ingår i dennes vårdansvar.
Vidare finns det också en gräns för störning i rörelsemönstret där en tränare eller kusk faktiskt borde förstå att hästen är halt och att den ska avbryta träningen/tävlingsförsöket. Vi hävdar att om vi inte kan ha gränser för detta kan vi heller inte använda hästar att träna och tävla med för vårt egna nöjes skull.
Dock ligger det i allas vårt intresse att, om vi ska kunna hålla en diskussion om vad en tränare/kusk borde förstå, måste vi också klargöra vad den inte kan anses borde ha förstått.
Igår föll Överdomstolens dom mot narkotikaavstängda Adrian Kolgjini- svensk travsports första kokainfall. I och med den domen offentliggjordes även ST’s resonemang kring Kolgjinis eget försvar: att han drogats genom en drink på krogen tre dagar tidigare.
Disciplinnämnden godtog inte alls förklaringen utan menade att det såväl var osannolikt att drogen kommit i kroppen så lång tid innan, såvida han inte är van brukare av kokain, och att det inte är sannolikt att någon blir drogad med just kokain i en drink.
Eftersom ST’s reglemente föreskriver minst tre månaders avstängning vid positivt narkotikatest inför lopp framstår därmed straffet på sex månaders avstängning rimligt. Hade minimistraffet utdömts här hade det blivit svårt att motivera samma minimistraff för den som gör det sannolikt att ha utsatts för sabotage. Adrian Kolgjinis försvar är dock inget unikt heller inom det allmänna rättsväsendet.
Vi är definitivt inte erfarna vad gäller narkotika vare sig som brukande eller rättsligt, men det är i vart fall inte ovanligt att en domstol lämnar denna förklaring utan avseende. Sammantaget får man konstatera att domen är välskriven och väl förankrad i ST’s reglemente.
Det var första gången ST stod inför detta problem och ST förfaller ha löst det väl. Sen kan man alltid diskutera det skäliga i att en yrkesverksam person döms till ett straff som motsvarar sex månaders inkomststopp. Att livnära sig på att köra travhästar i lopp är dock ingen mänsklig rättighet så en avstängd kusk är givetvis fri att ta andra jobb under tiden.
En A-licensierad utövare är ju också faktiskt normalt sett licensierad för att livnära sig på att träna och tävla med hästar och det är just sex månaders förbud mot loppkörning som är straffet. Personen är såldes helt fri att träna hästar och, om han istället hade innehaft lärling- eller amatörlicens, att fortsätta jobba med sitt levebröd. Ett körförbud är således under inga som helst omständigheter att se som ett ”näringsförbud”.