Svensk Travsport: ny divisionssystem

Vem bidrar mest till att Svensk Travsport fungerar som en välsmord maskin? Det gör 400 A-tränare, 1300 anställda samt 4000 amatörer som ställer upp som frivilliga för att få saker att rulla. Dessutom spelar även investerare inklusive ca 22 000 hästägare en viktig roll.

Travsporten jämförs ofta med andra sporter, men det finns ingen riktigt bra sport att jämföra den med. Många andra grenar inom den övriga hästsporten går att jämföra med varandra. Men de går inte riktigt att jämföra med travsporten.

Exempelvis hoppning eller dressyr bygger på att de allra flesta människorna inom den även utövar hobbyn. Man går på ridskola för att rida en gång i veckan på någon annans häst eller har en egen häst vilken man sköter all vård kring.

Dessa borde således kunna vara jämförbara med travsportens amatörer. Men det är det inte ändå i några väsentliga delar. För vill man tävla inom ridsporten, vilket förvisso långt ifrån alla gör, finns mängder av tävlingar där man kan tävla mot andra på samma nivå.

Pengar finns

Prispengar finns. I klasserna för hobbynivån motsvarar det vad det kostar att åka och tävla upp till några tusenlappar. Vilket faktiskt kan täcka hästens hela månadskostnad. Ridsporten på denna nivå finansieras av startavgifter och pengar som kommer in som sponsorintäkter. Inte helt olikt travsporten och förtjänstmöjligheterna för bredden är således snarlika travsporten.

Val av nivå

Den stora skillnaden är att inom ridsporten kan man välja bland många olika nivåer. En del av charmen inom travsporten kan ju förvisso anses vara att den lilla amatörtränaren, eller ”frivilligkraften” i denna krönika, i sitt livs första start ofta tvingas möta landets bästa kusk som kör en häst tränad av landets bästa tränare.

Det må se charmigt ut. Men det är inte särskilt kul för den som ska vara den lilla hobbytränaren. Och häri ligger sannolikt ett mycket stort skäl till varför så många amatörer slutar med trav. Det är helt enkelt för svårt.

För den stora gruppen jag kallar “investerare” är drivkraften en helt annan än vad det är för ”frivilligkraften”. Investeraren har ingen vardaglig kontakt med sin häst utan placerar den i vård och för träning hos en professionell travtränare. Investeraren lägger, till skillnad mot frivilligkraften, liten egen tid på hobbyn utan betalar istället en näringsidkare för detta. För både investeraren och näringsidkaren är därmed en högre nivå av prispengar av stor vikt.

Ny divisionssystem behövs

Svensk travsport behöver införa ett divisionssystem mer likvärdigt övriga hästsportgrenar. Människor måste få chansen att tävla mot konkurrenter som i större utsträckning motsvarar deras egen nivå.

Breddloppen i grunden

Breddloppen är en bra grund att stå på, men är utformat helt fel. Det är inte rimligt att landets bästa professionella tränare tillåts anmäla sina hästar dit. Det ska inte vara möjligt att travkuskar med 100-tals lopp bakom sig tillåts köra i lopp som är avsedda för de mest orutinerade amatörkuskarna.

Breddloppen ska utvecklas till att vara serier och divisioner där fler människor kan tävla mot konkurrenter i sin egen nivå. I dessa lopp ska det naturligtvis finnas prispengar. Men de ska motsvara hobbyaktörernas utgifter.

Hur borde en ny divisionssystem vara uppbyggt

Inom de lägre klasserna inom ridsporten får ungefär 25 % av de startande prispengar. Prispengarna motsvarar i de flesta fall själva startavgiften medan vinnaren får kanske det dubbla.

Goda insatser i dessa tävlingar gör dock kanske att ryttaren provar på en högre nivå nästa gång, i en klass som har en del finansiering av sponsring och förtjänstmöjligheterna därmed är högre. Så borde även ett divisionssystem inom travsporten vara uppbyggt.

Allt från att köra om någon tusenlapp i prispengar, men att kanske hälften av de startande erhåller den, och sen nivåer ända upp på V75, som ska motsvara elitserien. Hur omeriterad man än är kan man alltid försöka ta sikte på betydligt högre nivåer- men då är svårighetsgraden därefter.

Transport av hästar

När en professionellt tränad häst lastas på en transport för att resa och tävla behöver tränaren ombesörja en transport, en chaufför och en skötare. Ägaren ska betala för detta samt boxhyra och anmälningsavgift.

Även om transportkostnaden därmed blir väldigt hög är egentligen själva avståndet av mindre viktig betydelse. De flesta kostnaderna är helt enkelt fasta och huruvida hästen reser 20 eller 30 mil är i sammanhanget av obetydlig vikt. För amatörtränaren kan det dock vara av väldigt avgörande art.

Lokal förankring viktigt

Därför menar jag att det är viktigt med en lokal förankring för bredden i travsporten men av mindre vikt för den vinstdrivande. I takt med det kraftigt minskande hästantalet kommer inte travsporten ha råd att underhålla så många travbanor året runt länge till.

En del travbanor ligger på, för kommunen och andra intressenter, lukrativ mark. Därmed kommer vi sannolikt få se en rivning av många travbanor inom en femårsperiod. För bredden i travsporten vore det mycket gynnsamt om tävlingsovaler dock ändå kan säkras på många håll i landet.

Jag ser det dock som en naturlig utveckling till följd av detta att de professionellt tränade hästarna kommer att tvingas till lite längre resor så småningom då jag inte kan se hur travsporten i nuvarande skick ska kunna finansiera 33 banor som är godkända för att anordna spel till.

Men det vore förödande om antalet banor som skulle kunna anordna tävlingar för de lägre divisionerna skulle minska.

Säkra tävlingsovaler

Själva tävlingsovalerna måste självklart vara säkra för hästarna att springa på, men de måste absolut inte vara preparerade för att vara snabba. Jänkarvagnar, rycktussar och barfotakörning ska vara förbjudet i de lägsta divisionerna för att göra sporten så jämlik som möjligt och sedan tillåts i större omfattning successivt ju högre upp i divisionerna man kommer.

På så vis kan travsporten komma ner i kostnader som faktiskt till och med understiger vad många hobbyryttare lägger på sadlar och annan utrustning.

Inget spel på lägre divisioner

Avslutningsvis ska inget spel erbjudas på tävlingarna för de lägsta divisionerna. Att tävla med en häst är nog nervöst ändå och de mest orutinerade utövarna ska direkt besparas från krav och förväntningar från spelare.

Därmed finns heller ingen spelsäkerhetsaspekt att ta hänsyn till i fördelningen av de, små, prispengarna i loppen i dessa divisioner.

Locka tillbaka bredden!

Travsporten måste locka tillbaka bredden. Sporten är duktig på att rekrytera barn och ungdomar till ponnytravet, men sporten måste även få dem att gå över till stor häst.

Därtill måste det vara lika naturligt för någon som var ponnytravkusk som barn, men av livets naturliga gång kom att släppa den vardagliga kontakten med hästarna, att åter knyta an till sporten en bit in i vuxenlivet, när det fasta jobbet och den stadigvarande bostaden säkrad, att köpa sig en travhäst som det är för den gamla ponnyryttaren att 20 år senare köpa sig en ridhäst.

Väl tillbaka där måste sporten ge förutsättningar för att låta dem få använda sin travhäst på sättet de själva tycker är roligt. Och det finns ingen som tycker något som hela tiden är för svårt är särskilt kul i längden. Utan denna bredd kommer heller ingen elit att kunna utkristallisera sig. Bredd och elit är inte varandras motpoler. Tvärtom är de helt nödvändiga för varandra.